19 kg Elvira att älska...
Vi var på återbesök hos veterinären idag, sköterskan (heter det så i djurvärlden?) sa glatt att det var ju väldigt bra att Elvira gått upp i vikt. Enligt veterinärvågen väger hon nu 19 kg (snart är hon uppe i den matchvikt hon hade på utställningen i Skogås: 19,3 kg tror jag det var). Veterinären klämde och kände, men framför allt pratade hon sår i mina öron - hon gillar nog sin egen röst. Tack och lov att Viran är så otroligt mycket bättre, hon fick ju en reaktion på en av medicinerna vilket resulterade i väldig diarré. Efter att vi bestämde att vi skule sluta med medicinen i lördags så har hon bara blivit bättre och bättre och går dessutom upp i vikt igen (peppar peppat ta i trä på allt det). Hon har dessutom energi så att det räcker och blir över till minst tre salukis till. Håll tummarna nu för att den här maghistorien ska vara över. Hon har väldigt god apitit kan jag lova och det är skönt, bara på morgonen hon är lite trögstartad (men matte gillar inte heller att äta på morgonen så matte förstår).
Min plasttand är väldigt obehaglig och jag är alldeles blå i tandköttet efter misshandeln av det. Snuvig, hostig och ynklig är jag dessutom, och inte att förglömma trött i kropp och knopp. Nu mer jobbar jag på sjukhuset, måste vara något nytt att den personliga assistenten följer brukaren även då denna är inlagd på sjukhuset. Men men, jag får mina timmar och efter den här månaden med veterinärbesök, tandläkarbesök, avbetalning av studielån OCH datorhaveri är det väldigt välbehövligt. Här stämmer det verkligen att en olycka sällan kommer ensam. En sådan här månad kan nog tömma även en tämligen välfylld plånbok. Bara att spara upp bufferten igen nu för jag gillar inte att inte ha en buffert redo att ta oväntade smällar.
Ska försöka få ihop ett riktigt bra och övertygande "personligt brev" nu, skulle vara skönt med normala arbetstider och lite bättre lön. Kan väl drömma min dröm om att jag skulle ha en chans att få DET jobbet, det är för bra för att vara sant.
Nu ska jag göra som alla andra här hemma: sova. Imorgon ska vi ut i skogen Viran och jag, förhoppningsvis får vi sällskap av min kära syster och någon/några av hennes hundar. Och förhoppningsvis regnar det inte och än mer förhoppningsvis: det är inte för mörkt för att fotografera.
Min plasttand är väldigt obehaglig och jag är alldeles blå i tandköttet efter misshandeln av det. Snuvig, hostig och ynklig är jag dessutom, och inte att förglömma trött i kropp och knopp. Nu mer jobbar jag på sjukhuset, måste vara något nytt att den personliga assistenten följer brukaren även då denna är inlagd på sjukhuset. Men men, jag får mina timmar och efter den här månaden med veterinärbesök, tandläkarbesök, avbetalning av studielån OCH datorhaveri är det väldigt välbehövligt. Här stämmer det verkligen att en olycka sällan kommer ensam. En sådan här månad kan nog tömma även en tämligen välfylld plånbok. Bara att spara upp bufferten igen nu för jag gillar inte att inte ha en buffert redo att ta oväntade smällar.
Ska försöka få ihop ett riktigt bra och övertygande "personligt brev" nu, skulle vara skönt med normala arbetstider och lite bättre lön. Kan väl drömma min dröm om att jag skulle ha en chans att få DET jobbet, det är för bra för att vara sant.
Nu ska jag göra som alla andra här hemma: sova. Imorgon ska vi ut i skogen Viran och jag, förhoppningsvis får vi sällskap av min kära syster och någon/några av hennes hundar. Och förhoppningsvis regnar det inte och än mer förhoppningsvis: det är inte för mörkt för att fotografera.
Kommentarer
Trackback
