Jag ville bara berätta för er vilken underbar hund jag har... inte kan det väl finnas någon bättre?
Slutade kl 22 ikväll (igår nu) och börjar kl 8. Antingen är jag i stan 45 minuter tidigt eller så är jag där 4 min innan jag börjar. Med tanke på att det är lövhalka och hela gröna linjen går på reducerad fart så måste jag antagligen ta bussen som går kl 7. Skitbussar. Kommer frysa rumpan eller näsan av mig.
Tänkte på vad min syster skrev i min gästbok... kanske har någon fått uppfattningen om att Elvira är en stressad hund som inte kan slappna av... (jag får ju egentligen skylla mig själv då jag skrivit att hennes mage varit stressad och att hon blivit beordrad lugn för ett tag) Det är ungefär raka motsatsen av hur hon egentligen är. Vi har varit väldigt noga med från första stund att i vissa lägen måste man ta det lugnt. Därav så finns det näst intill ingenting som stressar upp henne, varken en bussresa mitt i värsta rusningen, att låta veterinären ta blodprov eller att finna sig i att när matte säger "gå och lägg dig" så är det just det som gäller. Hon är väldigt trygg i sig själv och jag tror även (hoppas) att hon känner sig trygg och lugn med mig.
Sedan långt tillbaka råder busförbud inomhus, fungerar inte med en vild saluki i en ganska liten lägenhet ( i början sprang hon och katten omkring och jagade varandra). Hon tar det alltså lugnt inomhus förutom när matte eller husse drar igång en busomgång. Hon kryper mer än gärna upp i soffan och kurar ihop sig tätt tätt intill oss (hon lägger sig gärna bakom ens rygg som en liten mysig ryggvärmare).
Det monster många tar henne för vaknar till liv när hon släpps lös på en äng (gärna tillsammans med en hund hon gillar), då beter hon sig som om det inte finns någon morgondag...hon tar tillvara på varenda sekund av spring och bus. Eller när hon träffar sin snygga bror Cahreraz, då måste man ta tillvara på all tid tillsammans. Detta lilla glädjemonster kan för vissa te sig jobbig, och ja, vissa hundar orkar inte riktigt med hennes energi eller hennes tempo, som då alltid ligger på högsta växeln. Något hon håller på att lära sig förstå.
Förut kom hon in i en period då hon blev helgalen så fort vi kom ut och detta resulterade i att hon drog i kopplet värre än en draghund. Denna period sammanföll med henne spökålder men har med ihärdig träning gett med sig. Nu går hon (oftast) väldigt fint i kopplet vid mattes sida. Hon har verkligen mognat och kan hålla band på sig själv. Hon är ju så pass duktig och lyhörd att lydnadsträningen näst intill alltid sker utan koppel.
Det jag älskar mest med denna lilla varelse är hennes enorma livsglädje. Livet är underbart enligt Elvira. Du kan knappast vara ledsen en längre stund med Elvira i närheten. Alla hennes hyss slätas fort över av hennes underbara glädje, men först måste huvudet läggas på sned. Finns ingen som kan se så sött osyldig ut som Elvira.
Visst, ber du henne inte ta det lugnt så letar hon ständigt efter nya bus och upptåg (ikväll när jag kom hem hade hon släpat våra stövlar till soffan....våra LERIGA stövlar).
Dock har vi fått inse att hennes matvägran (om det till en början berodde på trots eller det att hon är en väldigt aktiv hund när hon väl sätter igång och att magen av den anledningen inte fått ro vid maten) lett till att hennes mage blivit "stressad" och irriterad. Antagligen mådde hon illa eller fick ont i magen av att äta, detta ledde i sin tur till att hon blev stressad i matsituationen. Hon ville ju inte ens ha korven längre, utan tog den bara plikttroget i munnen för att sedan spotta ut den när hon trodde att jag inte såg.
Hon hade ingen direkt glädje när det gällde mat (bortsett från korv och kyckling då) något som tvärvänt nu. Hon verkligen flyger upp när hon hör att någon är på väg ut till köket. Hon har dessutom börjat tigga (fula ovanan vi måste råda bot på) och tycks anse att vi nu ger henne alldeles för lite mat. Förut såg hon enormt plågad ut när maten ställdes fram. Vilken helomvändning på bara några dagar... hoppas det håller i sig.
Nej nu ska jag försöka sova. Billy är ute och gör stan osäker tillsammans med Per så Elvira håller matte sällskap. Hon har lagt sig på rygg, men lite snett så att hennes tassar ligger över mig. Mysviran.
Underbara fina mysviran
Jaja nu har jag iaf fått klargöra för alla eller ingen att det faktiskt inte är en stressad hund jag har. Visst jag har ett monster, men det är bara när ni andra ser. Hon skulle nog aldrig erkänna själv vilken myshund hon är. Hon vill hålla sin galna fasad uppe.
Tänkte på vad min syster skrev i min gästbok... kanske har någon fått uppfattningen om att Elvira är en stressad hund som inte kan slappna av... (jag får ju egentligen skylla mig själv då jag skrivit att hennes mage varit stressad och att hon blivit beordrad lugn för ett tag) Det är ungefär raka motsatsen av hur hon egentligen är. Vi har varit väldigt noga med från första stund att i vissa lägen måste man ta det lugnt. Därav så finns det näst intill ingenting som stressar upp henne, varken en bussresa mitt i värsta rusningen, att låta veterinären ta blodprov eller att finna sig i att när matte säger "gå och lägg dig" så är det just det som gäller. Hon är väldigt trygg i sig själv och jag tror även (hoppas) att hon känner sig trygg och lugn med mig.
Sedan långt tillbaka råder busförbud inomhus, fungerar inte med en vild saluki i en ganska liten lägenhet ( i början sprang hon och katten omkring och jagade varandra). Hon tar det alltså lugnt inomhus förutom när matte eller husse drar igång en busomgång. Hon kryper mer än gärna upp i soffan och kurar ihop sig tätt tätt intill oss (hon lägger sig gärna bakom ens rygg som en liten mysig ryggvärmare).
Det monster många tar henne för vaknar till liv när hon släpps lös på en äng (gärna tillsammans med en hund hon gillar), då beter hon sig som om det inte finns någon morgondag...hon tar tillvara på varenda sekund av spring och bus. Eller när hon träffar sin snygga bror Cahreraz, då måste man ta tillvara på all tid tillsammans. Detta lilla glädjemonster kan för vissa te sig jobbig, och ja, vissa hundar orkar inte riktigt med hennes energi eller hennes tempo, som då alltid ligger på högsta växeln. Något hon håller på att lära sig förstå.
Förut kom hon in i en period då hon blev helgalen så fort vi kom ut och detta resulterade i att hon drog i kopplet värre än en draghund. Denna period sammanföll med henne spökålder men har med ihärdig träning gett med sig. Nu går hon (oftast) väldigt fint i kopplet vid mattes sida. Hon har verkligen mognat och kan hålla band på sig själv. Hon är ju så pass duktig och lyhörd att lydnadsträningen näst intill alltid sker utan koppel.
Det jag älskar mest med denna lilla varelse är hennes enorma livsglädje. Livet är underbart enligt Elvira. Du kan knappast vara ledsen en längre stund med Elvira i närheten. Alla hennes hyss slätas fort över av hennes underbara glädje, men först måste huvudet läggas på sned. Finns ingen som kan se så sött osyldig ut som Elvira.
Visst, ber du henne inte ta det lugnt så letar hon ständigt efter nya bus och upptåg (ikväll när jag kom hem hade hon släpat våra stövlar till soffan....våra LERIGA stövlar).
Dock har vi fått inse att hennes matvägran (om det till en början berodde på trots eller det att hon är en väldigt aktiv hund när hon väl sätter igång och att magen av den anledningen inte fått ro vid maten) lett till att hennes mage blivit "stressad" och irriterad. Antagligen mådde hon illa eller fick ont i magen av att äta, detta ledde i sin tur till att hon blev stressad i matsituationen. Hon ville ju inte ens ha korven längre, utan tog den bara plikttroget i munnen för att sedan spotta ut den när hon trodde att jag inte såg.
Hon hade ingen direkt glädje när det gällde mat (bortsett från korv och kyckling då) något som tvärvänt nu. Hon verkligen flyger upp när hon hör att någon är på väg ut till köket. Hon har dessutom börjat tigga (fula ovanan vi måste råda bot på) och tycks anse att vi nu ger henne alldeles för lite mat. Förut såg hon enormt plågad ut när maten ställdes fram. Vilken helomvändning på bara några dagar... hoppas det håller i sig.
Nej nu ska jag försöka sova. Billy är ute och gör stan osäker tillsammans med Per så Elvira håller matte sällskap. Hon har lagt sig på rygg, men lite snett så att hennes tassar ligger över mig. Mysviran.
Underbara fina mysviran
Jaja nu har jag iaf fått klargöra för alla eller ingen att det faktiskt inte är en stressad hund jag har. Visst jag har ett monster, men det är bara när ni andra ser. Hon skulle nog aldrig erkänna själv vilken myshund hon är. Hon vill hålla sin galna fasad uppe.
Kommentarer
Trackback
